I nerver senor det drar från ömhet och värk vi ej vilar har,I öronen blir alla ljud ett enda brusande,
Ögonen tåras av starka ljus,tankarna fladdrar och far koncentrationen finns inte kvar.
Så underligt min kropp sig beter.
Hjärnan undrar"Vad är det som sker?"Det är ingen som ser vad jag känner.
Det är svårt att förklara för sina vänner vad min kropp håller på med inombords att kroppen ej kan den tanken den vill,Jag orkar ej gå och kan ej sitta still.
Är tacksam om värken tog slut och lät mig gå vidare utan att behöva förklara varför jag beter mig underligt bara en enda liten minut kan herr Fibro lämna min kropp ifred .
Ja så det är bara att gilla läget för det har jag gjort de senaste 6 åren för det har inte varit precis mitt val att låta herr fibro flytta in i min kropp.
Största delarna i ens liv blir så isolerad och begränsad och kroppen känns äldre än vad den i gen teligen är.
Ibland blir livet inte alltid som man önskat sig att det skulle, bli livets gång kommer alltid i fel ordning.
Jag sätter alldeles för höga krav på mig själv och vill så mycket men klara så lite,det gör att jag ibland går in i deppritioner vissa dagar och sjunker långt ner i sin egen värld där ingen kan nå dig man blir ledsen och sover så lite för att kroppen är orolig.
Med Fibromyalgi ska man aldrig planera saker man vill göraför man vet inte från dag till dag hur pass herr fibro irriterar mig om han är riktigt irriterande så kan man bara stanna i sin säng och vara tyst för då har man inget val,fibron styr hela ens vardag.
Vissa dagar är jag osams med min fibro och ofta är det när det är kallt och regnigt väder ute,eller om jag har rört mig lite mer än vanligt.
Dåligt är det inte alla dagar men det onda och smärtan finns på heltid.
Ibland känns det som att jag har en sandlåda i mina skor när jag går.
Så ja det var denna dagen det.
